En av Uppdrag Gransknings mer infama redaktörer brukar kalla oss debattresearchers för ”gästinringare”. Det är naturligtvis förolämpande men nedvärderingen och hierarkikicksparkandet reproduceras och har smugit sig in även hos oss. I våras fann jag mig benämna vår scripta som assistent varav jag fick snobb tillbaka i ansiktet. Obehagligt.

Vad Jan Guillou kallade mig senast jag ringde honom vet bara rådjurshornen på hans vägg. Jag gissar att det inte var nåt snällt. Före luren hade kastats förklarade min gamle idol att ”En och en halv dag för att sitta i er skränande studio och prata 90 sekunder det intresserar inte såna som mig”.
Jag påpekade att han ju redan är på bokmässan i Göteborg och att en och en halv dag av meningslöshet nu kunde reduceras till en enkel timma. Guillou lät sig inte smekas, kastade några invektiv i mitt öra och la på.
Jag satt stum med handsfreen som en navelsträng från örat och ville bara krypa tillbaka till den värld som fanns innan jag föddes. Aldrig känner man sig så värdelös, smutsig, oanvändbar, meningslös och småaktig som efter man fått ett nej av Jan Guillou. Hans självförtroende är av sånt ofantligt omfång att det atombombar bort varenda liten gästinringares tafatta försök till trevlighet.

När jag av olika anledningar, några dagar senare, stod bredvid honom vid äppeldrickan på Elite Park hotell uppstod en hämndvilja hos mig. Jag var nyduschad, välkammad, hade precis ätit två bananer och en croissant och var mer än redo för att ta itu med vår lilla beef. Så, i ett obevakat ögonblick – när jag minst anade det – tränger han sig före. Sticker fram glaset till äppeldrickan. Nästan som en tackling. Jag får min chans. Jag kan ge tillbaka. Straffa honom. Han har ingen känsla för hur man placerar sig i en kö. Han har ingen känsla för stil.
Men jag missar tillfället.
Viker undan som en fähund. Spottar på min självkänsla.
Hans stenansikte stirrar på mig. Vårt klösmöte uteblir.

När jag kom till redaktionen och berättade om tumultet får jag denna bild av redaktörn.
Kanske var det bra att jag tvekade. Att jag undvek intervention. Min olycksstatistik i kvällspressen är redan påbörjad…… Titta på musklerna. Tänk er löpsedeln. ”TV-mes flådd med smörkniv av storviltsjägaren Guillou”.

I vilket fall borde han läsa Jonas Karlssons novell ”Követt”.

Från och med idag inkluderar vi blogglänkar på debattartiklarna vi publicerar på svt.se/opinion. Vi är först ut på svt.se med denna lilla tjänst, som vi länge sett fram emot!

Bloggare, ni är många som länkat till oss under åren. Nu får vi ge lite tillbaka till er.

Och det är Twingly som står för tekniken.

Vårt lilla uppror. Bakom tv-huset. 313 kronor i månaden kostar det att parkera på finplatsen framför entrén. På ödetomten bakom huset har det gått att fulparkera, gratis. Först var det några ströfordon. Sen fler. Efter semestrarna hade ryktet gått varvet runt och somliga dagar såg vi fler bilar på baksidan än på framsidan.

Tills nu. Nu står betongsuggorna på rad och markerar tydligt att en epok är över.

Revolutionen har slagits ner. Den sista lilla känslan av punk har försvunnit.