Finanskrisen sätter sina spår lite här och där. Nu har börserna glädjeskuttat uppåt, men det finns andra kurvor som prydligt tvärnitat.

Så här såg det ut när jag nyss loggade in på fondkontot:

Efter en vacker topp har kurvan gått käpprätt åt helvete, som synes. Dags för nya tag.

Men ännu värre har det gått för de 2,4 miljoner svenskar som har sina PPM-pengar i premiesparfonden.

26,8 procent back sedan starten. Den återhämtningen kommer att dröja, tro mig.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=WAyCi4cObmI&hl=en&fs=1]

Ulrike Meinhof. Kan man skilja hennes idéer från hennes handlingar? Detta har diskuteras senaste veckorna i kulturSverige. Janne J har intensivt försökt få till en duell med Sara Stridsberg eller Åsa Linderborg som recenserade den nyutgivna biografin av Jutta Ditfurth. Boken är en veritabel skatt tyckte Stridsberg, och Linderborg skrev
”Frågan är kanske inte varför Ulrike Meinhof gick över gränsen – och var går gränsen? – utan att inte fler tar steget från protest till motstånd.” Och sen var debatten igång och Jens-Christian Brand rasade mot Meinhofs ” svenska fans”.
”När Sara Stridsberg (DN 20/9) och Åsa Linderborg (AB 27/9), inte utan romantiskt patos, tecknar sina märkligt samstämda bilder av Meinhof” som ” En ängel med knutna nävar. En förebild som borde få oss att fundera över ”varför inte fler tar steget från protest till motstånd”, och definitivt värd ”beundran” för sin ”rationalitet och konsekvens”.

Linderborg tackade nej till tv-debatt men svarade på kultursidan. ”Tvärtemot vad Brandt ger sken av, beklagar jag att hon inte dröjer vid de svåra frågorna eller redogör för de alternativ som vänstern hade att välja mellan. Jag skriver att Meinhof var konsekvent som gick från skrivbordsradikal till aktivist, men också ansvarig för sitt eget våld.”

Jag och Krohnis ska nu iväg på pressvisning av filmen Baader Meinhof komplex som har premiär på fredag. Den har kritiserats för att vara våldsglorifierande och nåstans där börjar jag minnas mina gymnasieår med popgeniet Luke Haines. Då visste jag ingenting om RAF men lyssnade sönder hans album ”Baader Meinhof”.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=bt5cv5MK990&hl=en&fs=1]

Rapport om filmen kommer….

Förra veckan recenserade Jan Guillou den mästerliga faktaboken Blackwater – the rise of the worlds most powerful mercenary army som just översatts till svenska.

I en artikel i Ordfront från 2007 beskriver författaren Jeremy Scahill själv vad boken handlar om.

“Sedan USA:s regering förklarade »globalt krig mot terror« har miljarder amerikanska skattedollar gått till »private contractors« – privata företag med regeringskontrakt. Antalet ockupanter i Irak har fördubblats med legosoldater. Bushadministrationen har gett dessa privatmilitärer enorma vinster, och helt unik maktposition. Irakkriget riskerar att bli början på en ny världsordning, där krig är en multinationell affärsidé.”

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=nqM4tKPDlR8&hl=en&fs=1]

Guillous text i Aftonbladet är habil men märklig. Först försöker han framställa det som om han är den första som skriver om frågan vilket är en aning förmätet. Som nyblivne miljöpartisten Karl Palmås påpekade i helgen, efter att vi sett den rätt härliga dramatiseringen av Bitterfittan, har exempelvis Dennis Töllborg länge intresserat sig för hur krigsprivatiseringen gravt försvagar parlamentens kontroll av krig. Själv skrev jag en artikelserie i Expressen om krig som affärsidé från Ghana i somras, där jag framförallt fokuserade på rekryteringen av tredjevärlden-soldater till Irak.
Del 1 – Varför krigar Afrikaner i Irak?
Del 2 – Slavkontrakt

Och i andra svenskar medierna finns också en del läsvärda artiklar.
Fokus – Bakom Blackwater
Fria tidningen – Blackwaters legosoldater rör sig i mörka vatten
Fredstidningen PAX – Från krigshundar till säkerhetsindustri
Realtid.se – Blackwater köper stridsplan

Men det är först i slutet av recensionen som den riktigt crackartade Guillouska analysen kommer.
Man måste läsa kvalificerad amerikansk journalistik i bokform för att få veta något om det som sker. Det där med nätet och bloggare kan ni glömma. Även om jag utgår från att hugade gamla svenska kustjägare och fallskärmsjägare kan finna intressanta anbud på Blackwaters hemsida.

Är det inte märkligt hur besatt gubben är av att påpeka internets ytlighet och infantilism? Extra kul är det ju denna gång då hans pinsamma konstateranden är så flagrant felaktiga. Scahill har fått massor av hjälp från olika bloggare i sin granskning vilket han skriver i boken och påpekade för mig när jag pratade med honom i somras. Bland annat genom RJ Hillhouse.

Scahill skriver:
”En bloggare som undersöker de privata säkerhetsföretagens och säkerhetstjänsternas hemliga värld, kom nyligen över dokument från det statliga Office of the Directorate of National Intelligence (DNI), det samordnande organet för all USA:s säkerhetsverksamhet, som visade att Washington spenderar runt 42 miljarder dollar årligen på privata säkerhetsföretag, en ökning från år 2000, då samma post var 17,54 miljarder. För närvarande innebär det att 70 procent av USA:s säkerhetsbudget går till privata företag.”

Allså. Två syften med denna text.
1. Att säga att Blackwater är en mycket läsvärd bok.
2. Att bevisa att Jan Guillou har fel.

Nu ska jag se om SJ:s trådlösa håller för en tvåtimmarsstreaming av partiledardebatten….