Stämningen runt middagsbordet blev på ett ögonblick så kylig att ingen vågade säga ett ord på flera minuter.

Samtalsämnet? Miljöpartiet.

Platsen? Värmländsk landsbygd. Eller vilken svensk bruksort som helst, välj själv.

För som socialdemokraten Katrine Kielos beskrev det i Fokus (41/2008): ”Miljöpartiet är emot allt det där som gör livet värt att leva: bilen, basindustrin, skotern, chartern, jobbet och jakten”.

Åtminstone är det bilden av partiet hos ett oräkneligt antal svenskar. Särskilt på landsbygden.

Jag vet inte hur många gånger jag sett blicken svartna hos såväl värmlänningar som hälsingar när miljöpartiet kommit på tal. Och det har aldrig spelat något roll huruvida det funnits realpolitiskt fog för aversionerna.

Lika mörk i synen blev Lars Ohly när Mona Sahlin offentliggjorde samarbetet med mp och på samma gång tog avstånd från vänsterpartiet. Men maken till smäll på fingrarna får man leta efter. En modig missbedömning, som SvDs Per Gudmundson kallar det.

”Jag uppfattar att det ute i partiet finns en total uppställning bakom vår strategi. Även om det varierar hur bekväm man känner sig med miljöpartiet”, sa Sahlin till DN.

Problemet är bara ytterligheterna i de variationer som Sahlin säger sig uppfatta. Det som varierar är snarare hur obekväm man känner sig, skulle jag påstå.

I Stockholms kommun där miljöpartiet var som starkast (9,33 procent) i riksdagsvalet 2006 var socialdemokraterna som svagast (23,17 procent).

Medan vi i det röda norr hittar mp-fästen som Arvidsjaur (1,71), Pajala (2,10),  Ånge (2,63) och Örnsköldsvik (2,83).

Göran Persson var en buffel, men en lyssnande sådan. Mona Sahlin, däremot, hon ignorerar, skriver Ali Esbati.

Jag inbillar mig att s-trusten i Arvidsjaur idag är precis lika uppretad som de trogna miljöpartisterna på Södermalm. Fast av helt olika anledningar.