Få har väl missat att USA nu - äntligen – har fårt sin första President. Barack Obama svär eden den 20:e januari vilket är traditionen brukligt. En era slutar och en annan tar vid.

Inför valdagen analyserade Annie Johansson (c) i en artikel på SVT Opinion att ”Perssoneffekten” skulle fälla McCain. Och nog kan man utgå från att en omfattade trötthet på George W Bush bidrog till motviljan att rösta på åter en republikansk kandidat, trots att denne gjorde sitt bästa för att främja sig från sin partikollega vid knappen.

Bloggosfären är givetvis full av hyllningskörer och glädjens tillrop efter det historiska valet. Några tar tillfället i akt att diskutera om USA lider av ett demokratiskt underskott eller inte. 

Hemmavid hör man allt oftare att JKL-konsulten Persson är saknad. Albys ”homeboy”, som kidsen sa i Halal-TV (som för övrigt diskuteras i kvällens SVT Debatt, SVT1, 22:00). Buffligheten och maktarrogansen har trots allt en dragningskraft – vilken man antingen älskar eller älska att hata. 

Frågan är hur snabbt vi kommer att tröttna på Barack Obama efter att denne gång på gång inspirerat oss med hoppfulla tal om förändring. Och när vi tröttar, kommer vi inte att - motvilligt och utan erkännande – sakna någon att sucka åt?

 [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=cvsS0d41DLE]

(YouTubetips via Ett hjärta rött)