Jan Helins Aftonbladet har nyligen sållat sig till skaran som delar ut ett bloggpris. Detta har fått Niklas Svenssons Politikerbloggen att anklaga Aftonbladet för plagiat, då Politikerbloggen var först med ett nyhetspris för medborgarjournalistik.

Redan här är begreppsförvirringen total.

Första gången nyhetspriset delades försökte jag, tillsammans med Jonathan Leman, försöka diskutera och reda ut vilka premisser som kan tänkas ligga till grund för just medborgarjournalistik (läs artikel i Dagens Media). Utan att plocka upp diskussionen om vad medborgarjournalistik innebär så menade vi att enkom registreringen av en blogg knappast kan räcka för att definera vad som är journalistik, eller i detta fall, medborgarjournalistik.

Däremot skapar samtliga blogginnehavare s.k user content – användargenererat innehåll. Innehållet kan vara allt ifrån dagbokstankar, bilder, musik, politiska tankar, prosa, recensioner, eller mer nyhetsorienterat. Eller vad som helst, egentligen.

Klart är att bloggosfären är bra mycket större en den relativt lilla del som utgör den svenska ”politiska bloggosfären” (för att ta ett exempel: Blondinbella har själv mer läsare en den politiska bloggosfären tillsammans).

Aftonbladet vill nu belöna de bloggar som producerat bra användargenererat innehåll med ett pris. För att försöka särskilja har man, om jag har förstått det rätt, sju priskategorier och ett hederspris.

Detta står alltså inte i direkt konflikt med Politikerbloggens nyhetspris. Tankefelet ligger hos Politikerbloggen. En medborgarjournalist behöver inte arbeta med bloggen som verktyg – det går lika bra med papper, penna och en gammal kamera. Eller något annat. Bloggen är ett av många verktyg som en medborgarjournalist kan använda sig av. Begreppet i sig är teknikneutralt.

Däremot blir det onekligen svårt att skapa blogginnehåll utan just en blogg. Det Aftonbladet signalerar med sitt pris är att bloggosfären består av allehanda olika ämnen och infallsvinklar, långt ifrån alla ägnar sig åt samhällskommenterande. Tvärtom.

Det är svårt att ta sig rätten att definera klart vad bloggosfären egentligen är. I de fall det skrivits om bloggosfärens betydelse och genombrott har nästintill uteslutande handlat om den politiska bloggosfären, och sällan om Kenza och Blondinbella. Trots att dessa två unga tjejer når oerhört många fler läsare.

Den politiska bloggosfären har givetvis ett behov av att framhärda sin egen vikt och betydelse. Och visst händer det mycket spännande inom just den politiska blogg-genren. Dess insats förtas näppeligen av att Aftonbladet delar ut ett pris till bästa mode-, sport- eller musikbloggare.

Politikerbloggen och dess jury bör nog däremot sätta sig ned och fundera vad det egentligen är man delar ut ett pris till. Ett tekniskt verktyg, eller en opinionsbildande samhällsinsats.

I går skrev förre språkröret och mp-profilen Birger Schlaug på SvD:s Brännpunkt om att det är dags att bilda ett nytt pati, i kölvattnet av ett politiskt klimat med allt tätare partisamarbeten.

I dag följer Schlaug upp gårdagen med en debattartikel på SVT Opinion, där Schlaug varnar för att tätare partisamarbeten på båda sidor av blocken banar väg för ett tvåpartisystem. 

Tonen är stundtals hård mot det gamla partiet. Birger Schlaug skriver:

Vi har under flera års tid sett hur Miljöpartiet, steg för steg, monterat ner sådant som upprör socialdemokraterna. Därför förekommer inga försök till opinionsbildning för sänkt arbetstid och avvecklad vapenexport.

Därför förekommer ingen storm mot tillväxt- och konsumtionssamhället. Därför saknas alternativa förklaringsmodeller till den ekonomiska kris vi nu gått in i. Därför stöder man plötsligt att svenska soldater lyder under Natobefäl i Afghanistan.

Miljöpartiets partiledning har arbetat konsekvent för att eliminera den frejdiga ideologiska rågången till övriga partier. Partiet kan därför inte längre sägas vara ett samhällsförändrande parti, utan snarare ett av de partier som är överens om synen på tillväxt, lönearbete och vad som är ”utveckling”

Läs hela artikeln på SVT Opinion.

Den 2:a december skrev Fredrik Segerfeldt, liberal debattör och tidigare projektledare på Timbro,  om att ”biståndsetablissemanget borde be om ursäkt” på SVT Opinion.  

Tesen för Segerfeldts text var att det inte finns något stöd i forskningen för påståendet att bistånd skulle generera ekonomisk tillväxt i mottagarlandet, en premiss som svenskt bistånd vilat på och grundat sitt arbete utifrån. 

Kenneth Hermele, ekonom på Forum Syd, svarade Segerfeldt och menade att bistånd visst ger positiva effekter. Hermele menar också i sin text på SVT Opinion att biståndets effekter på kort sikt inte är det viktigaste, utan på lång sikt.

Nu har debatten flyttats till Anna-Lena Lodenius blogg. Anna-Lena tar vid i ett inlägg rubricerat ”svenskt bistånd är bäst i världen”. I kommentarstråden till detta rasar debatten vidare mellan främst Fredrik Segerfeldt och Anna-Lena Lodenius, men även andra biståndsdebattörer har hittat dit, som Pär Krause, författare till Det svenska biståndsberoendet (Timbro Förlag).

Är du sugen på biståndsdebatt gör du alltså rätt i att spana in Anna-Lena Lodenius blogginlägg och framför allt kommentarstråden.