På Newsmill skriver Anders Utbult en intressant artikel om att det nystartade nätverket Alliansens vänner inte är gräsrotsarbete, utan astro turfing (i korthet: betalda kompisar vilka syftar att framstå som ideella).

Anders Utbult spaltar upp fyra huvudsakliga skäl till varför så skulle vara fallet. En del är intressanta, en del är lite mer märkliga.

Den första punkten handlar om uppmärksamheten. SvD:s ledarblogg länkade till nätverket samma dag som nätverket startade, vilket enligt artikelförfattaren skulle vara fog för misstänksamhet. Som Sanna Rayman på just SvD konstaterar är det resonemanget lite märkligt - det känns lika naturligt att SvD:s ledarblogg länkar till nätverket som att Anders Utbult själv länkar till sin egen newsmillartikel om platsgräsrötter från samlingsbloggen Alliansfritt Sverige (det verkar faktsikt som att blogginlägget kom först och sedemera blev en artikel).

Anders Utbult menar sedan att det är märkligt att en ”gräsrotsorganisation” saknar möjlighet för medlemmar att interagera, hur snabbt organisationen ”vuxit fram” och att det är tveksamt i bakgrund till att grundarna är PR-konsulter.

Sanna Rayman menar att det inte alls är konstigt att nätverk byggs av de som kan, och att den till synes bristande öppenheten inte alls måste vara ett problem – ”alla måste inte komma till tals hela tiden” – och jämför med det folkpartianstrukna nätverket liberati.

Sanna har i sak rätt. Huruvida man väljer att organisera sitt engagemang via facebook, en hemsida eller en stadgereglerad folkrörelseförening med medlemsmöten bör rimligtvis vara upp till var och en. Internetcommunitys, maillistor och andra interaktiva & ofta ickeformaliserade organisationsformer växer sig allt starkare och det är uppenbart så att initiativtagaren själv har rätt att kontrollera såväl utformning som omfattning om denne så önskar.

Det är också uppenbart så att det finns massor av kompetens att ta tillvara på utanför den traditionella partipolitikens stela ramar.

Men; det är inte så lätt att avfärda Anders Utbults kritik. till skillnad från det redan mytomspunna Liberati (vilka har skrivit på SVT Opinion, här) är det svårt att se att alliansens vänner från början skulle vara ett initativ så fritt som de tycks vilja påskina.

När hemsidan skulle lanseras bjöds det på lanseringsmingel, fika och storbildslansering. Mailavsändaren var PR-byrån Prime. Så här såg mailet ut:

Det kan givetvis vara så att det är kompetenta människor som startat nätverket i goda vänners lag. Det bör även få gå till just så. 

Där alliansens vänner brister är öppenheten och tydlighet med avsändaren; går det att knyta för många PR-människor till ett ”medborgarnätverk” är det klart att både ett och annat frågetecken kommer att uppstå. 

& det är känns sällan särskilt förtroendeingivande.