Flera har på senare tid börjat diskutera ”informationsboomen” som följer i microbloggandets kölvatten. På Twitter trängs allehanda tyckare, organisationer, politiker och andra om just din uppmärksamhet (givetvis finns även SVT Debatt & Opinion på Twitter).

Sedan drygt en vecka tillbaka finns Twixdagen – en samlingsplats för de som är intresserad av att följa twittrande riksdagsledamöter. Expressens Eric Erfors tillhör inte de trollbundna. I ett inlägg på Expressens redaktionsblogg skriver han:

Den som idag tar del av vad politiker väljer att rapportera om i olika sociala medier finner att många har ett oerhört, och närmast rörande, starkt behov av att visa att de faktiskt även är och lever som ”vanliga” människor: Se på mig! Jag storhandlar! Mina barn har snuva! Jag äter hamburgare på McDonalds!

Efter att följt twittrare ett tag – i synnerhet våra folkvalda – är jag beredd att hålla med om att det råder en närmast Seinfeldiansk devis över hur kommunikationsverktyget används. A show about nothing. Fast med ett i jämförelse med den amerikanske komikerns förlaga betydligt lägre underhållningsvärde. Att veta vad din politiker har i ICA-kassen slår inte riktigt lika högt som när Barack Obama använde samma verktyg för att utannonsera sin running mate.

Via Jonas Morian snappar jag upp en ledarkrönika av Anne Lidén i  Sundsvalls Tidning. Hon skriver:

Lättviktigt? Absolut! Trivialt? Jodå, naturligtvis. Men ointressant? Nä, inte rakt igenom.
   Låt mig exemplifiera: Centerpartiets Fredrick Federley twittrar att han sitter hemma i soffan och stickar. Att han handlar garn. Att han ska sova. Och det är förstås inte stoppa-pressarna-material, om det inte vore så att Federleys inaktivitet äger rum under partiets framtidsdagar, samt under den hektiska energiuppgörelsen. Och vad säger det? Att Federley inte längre är centrum i Centern?

En intressant observation, och samtidigt ack så talande när det mest intressanta i den nya ”kommunikationsboomen” är det som inte sägs. Det verkar, precis som ofta med bloggen, finnas en kärlek till form före innehåll – inte minst från  early adopters.  

Den 5:e november skrev Fredrik Wass på SVT Opinion under rubriken ”Obama ingen internetpresident”. I artikeln belyser Wass att nya kommunikationsformer kan vara både bra och viktiga, beroende på vad man fyller dem med. Men att man samtidigt inte får glömma bort att samma Obama förfogade över så pass mycket traditionella resurer att han hade råd med en 30 min lång (sic!) reklamfilm i slutet av valrörelsen.

Om det beror på dåligt självförtroende eller en överdos av partilojalitet som gör att våra folkvalda twittrar om sina husdjur och inte om vad som sägs i sammanträdesrummen vet jag inte. Men så länge som tystnaden är det mest talande tror jag att man gör sig en tjänst om man inte enkom förlitar sig till nya sociala medier för sin dagliga informationsdos.

Missförstå mig rätt; det ska bli spännande att se vad nya medier landar, och hur de kommer att fortsätta påverka medielandskapet. Men vill jag se lite nothing föredrar jag idagsläget Seinfeld.