Förra veckan recenserade Jan Guillou den mästerliga faktaboken Blackwater – the rise of the worlds most powerful mercenary army som just översatts till svenska.

I en artikel i Ordfront från 2007 beskriver författaren Jeremy Scahill själv vad boken handlar om.

“Sedan USA:s regering förklarade »globalt krig mot terror« har miljarder amerikanska skattedollar gått till »private contractors« – privata företag med regeringskontrakt. Antalet ockupanter i Irak har fördubblats med legosoldater. Bushadministrationen har gett dessa privatmilitärer enorma vinster, och helt unik maktposition. Irakkriget riskerar att bli början på en ny världsordning, där krig är en multinationell affärsidé.”

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=nqM4tKPDlR8&hl=en&fs=1]

Guillous text i Aftonbladet är habil men märklig. Först försöker han framställa det som om han är den första som skriver om frågan vilket är en aning förmätet. Som nyblivne miljöpartisten Karl Palmås påpekade i helgen, efter att vi sett den rätt härliga dramatiseringen av Bitterfittan, har exempelvis Dennis Töllborg länge intresserat sig för hur krigsprivatiseringen gravt försvagar parlamentens kontroll av krig. Själv skrev jag en artikelserie i Expressen om krig som affärsidé från Ghana i somras, där jag framförallt fokuserade på rekryteringen av tredjevärlden-soldater till Irak.
Del 1 – Varför krigar Afrikaner i Irak?
Del 2 – Slavkontrakt

Och i andra svenskar medierna finns också en del läsvärda artiklar.
Fokus – Bakom Blackwater
Fria tidningen – Blackwaters legosoldater rör sig i mörka vatten
Fredstidningen PAX – Från krigshundar till säkerhetsindustri
Realtid.se – Blackwater köper stridsplan

Men det är först i slutet av recensionen som den riktigt crackartade Guillouska analysen kommer.
Man måste läsa kvalificerad amerikansk journalistik i bokform för att få veta något om det som sker. Det där med nätet och bloggare kan ni glömma. Även om jag utgår från att hugade gamla svenska kustjägare och fallskärmsjägare kan finna intressanta anbud på Blackwaters hemsida.

Är det inte märkligt hur besatt gubben är av att påpeka internets ytlighet och infantilism? Extra kul är det ju denna gång då hans pinsamma konstateranden är så flagrant felaktiga. Scahill har fått massor av hjälp från olika bloggare i sin granskning vilket han skriver i boken och påpekade för mig när jag pratade med honom i somras. Bland annat genom RJ Hillhouse.

Scahill skriver:
”En bloggare som undersöker de privata säkerhetsföretagens och säkerhetstjänsternas hemliga värld, kom nyligen över dokument från det statliga Office of the Directorate of National Intelligence (DNI), det samordnande organet för all USA:s säkerhetsverksamhet, som visade att Washington spenderar runt 42 miljarder dollar årligen på privata säkerhetsföretag, en ökning från år 2000, då samma post var 17,54 miljarder. För närvarande innebär det att 70 procent av USA:s säkerhetsbudget går till privata företag.”

Allså. Två syften med denna text.
1. Att säga att Blackwater är en mycket läsvärd bok.
2. Att bevisa att Jan Guillou har fel.

Nu ska jag se om SJ:s trådlösa håller för en tvåtimmarsstreaming av partiledardebatten….

Efter den makabert misslyckade Blondinbelladuellen i torsdags söker jag tröst hos Bruno. Hans ömtåliga pekfinger skrapar mot min tinning och han fäller sin dom:

så få det finns kvar
att respektera och tycka om
det vackraste och mest värdefulla vi har
är dom som aldrig syns
aldrig hörs
verkar som om resten står i rampljuset
och hoppar rep tomma och meningslösa
verkar som allt är en gurglande vask
som svämmar över med en digerdöd av skvaller
och fånigt trams
var kommer alla ifrån
alla dessa självgoda uppsvällda
hjärndöda individer
som förnedrar sej själva och gör allt
för att förminska oss som människor
medan dom turas om
att gräva i varandras åsiktstarmar
turas om att rota i varandras underliv
men dom är dömda på förhand
och du behöver inte oroa dej
varje kväll någonstans
glider ett biografdraperi upp
och filmens första replik kommer
som en befrielse

En av Uppdrag Gransknings mer infama redaktörer brukar kalla oss debattresearchers för ”gästinringare”. Det är naturligtvis förolämpande men nedvärderingen och hierarkikicksparkandet reproduceras och har smugit sig in även hos oss. I våras fann jag mig benämna vår scripta som assistent varav jag fick snobb tillbaka i ansiktet. Obehagligt.

Vad Jan Guillou kallade mig senast jag ringde honom vet bara rådjurshornen på hans vägg. Jag gissar att det inte var nåt snällt. Före luren hade kastats förklarade min gamle idol att ”En och en halv dag för att sitta i er skränande studio och prata 90 sekunder det intresserar inte såna som mig”.
Jag påpekade att han ju redan är på bokmässan i Göteborg och att en och en halv dag av meningslöshet nu kunde reduceras till en enkel timma. Guillou lät sig inte smekas, kastade några invektiv i mitt öra och la på.
Jag satt stum med handsfreen som en navelsträng från örat och ville bara krypa tillbaka till den värld som fanns innan jag föddes. Aldrig känner man sig så värdelös, smutsig, oanvändbar, meningslös och småaktig som efter man fått ett nej av Jan Guillou. Hans självförtroende är av sånt ofantligt omfång att det atombombar bort varenda liten gästinringares tafatta försök till trevlighet.

När jag av olika anledningar, några dagar senare, stod bredvid honom vid äppeldrickan på Elite Park hotell uppstod en hämndvilja hos mig. Jag var nyduschad, välkammad, hade precis ätit två bananer och en croissant och var mer än redo för att ta itu med vår lilla beef. Så, i ett obevakat ögonblick – när jag minst anade det – tränger han sig före. Sticker fram glaset till äppeldrickan. Nästan som en tackling. Jag får min chans. Jag kan ge tillbaka. Straffa honom. Han har ingen känsla för hur man placerar sig i en kö. Han har ingen känsla för stil.
Men jag missar tillfället.
Viker undan som en fähund. Spottar på min självkänsla.
Hans stenansikte stirrar på mig. Vårt klösmöte uteblir.

När jag kom till redaktionen och berättade om tumultet får jag denna bild av redaktörn.
Kanske var det bra att jag tvekade. Att jag undvek intervention. Min olycksstatistik i kvällspressen är redan påbörjad…… Titta på musklerna. Tänk er löpsedeln. ”TV-mes flådd med smörkniv av storviltsjägaren Guillou”.

I vilket fall borde han läsa Jonas Karlssons novell ”Követt”.

Mikael Nyberg skriver idag intressant om ”fredspresidenten” Obama.

Obamas plan är inget återtåg från Irak. Han ämnar skicka hem ”stridande” förband och eftersträvar inga ”permanenta” baser i landet, men USA ska, förklarar han, ”lämna efter sig en minimal övervakningsstyrka i regionen för att skydda amerikansk personal och utrustning, fortsätta utbildningen av irakiska säkerhetsstyrkor och utrota al-Qaida”.

Hur stor är denna minimala styrka? Obamas rådgivare Colin Kahl har nämnt siffran 60.000 till 80.000 man.

Utöver dom artiklar som ideligen ramlar in i vår inkorg identifierar vi varje vecka ämnen som vi tycker är intressanta och sen hittar vi någon som är lämplig som skribent. Jag beställde denna artikel av Nyberg efter att jag läst följande två på Znet.

What Will an Obama Presidency Bring?

Players, Not Cheerleaders

Denna vecka ska debatt delvis handla om det privata barnsjukhuset Martina som öppnade i måndags. Lars Ohly – som är arg – kommer till studion, Centerpartisten och landstingsrådet Gustav Andersson från Stockholm likaså, dock inte lika arg. Svårare är det att fixa en representant från sjukhuset. Nyanställda barnläkaren Peter Gottfarb ger mig en svindlande förklaring.
- Vi är underbemannade denna vecka. Jag är ensam läkare torsdag kväll.

Spännande. Ett sjukhus som syftar till att avlasta den underbemannade offentliga vården är också underbemannad. Vad göra? Lösningen är naturligtvis ytterligare ett privat barnsjukhus som i sin tur kan avlasta Martina. Jag väntar med spänning på Barnsjukhuset Katarina.

Min favoritcitat i frågan kommer för övrigt från Jessica Von Otter. En nykter kvinna som vet vad hon vill. Oförsäkrade barn kostar minst 1400 kr per besök. Jessica betalar kontant.

”Parken utanför Martina, som ligger centralt strax intill Sophiahemmet i Stockholm, kommer Jessica von Otter promenerande med sonen Arthur, 19 månader. Hon tittar nyfiket upp mot den gula trävillan.

- Jag har hört talas om Martina och tycker det är jättebra med alternativ till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det ser mycket trevligare ut än en vanlig sjukhusmiljö, säger Jessica von Otter.

Eftersom hon bor i närheten är det mycket möjligt att hon tar med Arthur dit nästa gång han blir sjuk.

- Men jag bryr mig inte om att teckna någon försäkring. Arthur är ett friskt barn så det lönar sig nog att betala kontant för varje besök, säger Jessica von Otter.”

/Axel