Elin är onekligen den som indirekt får ta mest medialt stryk. Hon blir uthängd på ett sätt som svenska media vanligtvis inte skulle låta lämna tankestadiet ens på det mest oseriösa redationsmötet. Och som man aldrig skulle publicera om svenska politiker och/eller makthavare.

Och det gäller att mata på i nyhetsflödet. Idag finns nyheten att Tiger Woods privatjet har landat på Landvetter i Göteborg. Utan paret Woods. Både Aftonbladet och Expressen skriver/visar klipp om detta. Att ett plan har landat. Utan någon av relevans i.

På förekommen anledning finns det nu skäl att åter stoppa pressarna. Enligt vad vi kan erfara landar landar flight SK2636 från Frankurt på Arlanda preliminärt klockan 14.20. Mycket talar för att Svennis inte finns med på planet. Flight VV215 från Kiev landar på samma flygplats klockan 14.55. Säkra källor uppger att President Obama finns på något annat håll.

På samma flygplats där ”the Tigerjet” dök upp, Landvetter Säve i Göteborg, ankommer flyg KL1159 från Amsterdam klockan 15.25. Indikationerna tyder på att Mel Gibson, Anna Anka, Will Smith och Påven missat flyget.

Håll till godo, alla nyhetskanaler där ute. Vi bjuder på researchen (under villkor att ni inte reciterar).

124 bloggar har nominerats. Har bara hunnit snabbt ögna igenom den digra listan och nog känns de flesta igen, för en trogen bloggläsare.

Kul med tävlingar är det ju alltid, så in och rösta nu, kära läsare!

Via Zaida Catalán snappar jag upp gårdagens välbehövliga dos av mediekritik. Tre av de fyra drakarna på nätet deklarerade samtidigt att det började bli ”dags för dessert”, två av tre med samma bildval.

Jag har absolut ingenting emot att det rapporteras från nobelmiddagen eller att den sänds i tv. Däremot finns det onekligen något bitterljuvt över att medieutrymmet används för att rapportera att det just nu är dags för dessert. Om någon åtminstone hade tappat den i knäet, eller något.

Anders Utbult spaltar upp fyra huvudsakliga skäl till varför så skulle vara fallet. En del är intressanta, en del är lite mer märkliga.

Den första punkten handlar om uppmärksamheten. SvD:s ledarblogg länkade till nätverket samma dag som nätverket startade, vilket enligt artikelförfattaren skulle vara fog för misstänksamhet. Som Sanna Rayman på just SvD konstaterar är det resonemanget lite märkligt - det känns lika naturligt att SvD:s ledarblogg länkar till nätverket som att Anders Utbult själv länkar till sin egen newsmillartikel om platsgräsrötter från samlingsbloggen Alliansfritt Sverige (det verkar faktsikt som att blogginlägget kom först och sedemera blev en artikel).

Anders Utbult menar sedan att det är märkligt att en ”gräsrotsorganisation” saknar möjlighet för medlemmar att interagera, hur snabbt organisationen ”vuxit fram” och att det är tveksamt i bakgrund till att grundarna är PR-konsulter.

Sanna Rayman menar att det inte alls är konstigt att nätverk byggs av de som kan, och att den till synes bristande öppenheten inte alls måste vara ett problem – ”alla måste inte komma till tals hela tiden” – och jämför med det folkpartianstrukna nätverket liberati.

Sanna har i sak rätt. Huruvida man väljer att organisera sitt engagemang via facebook, en hemsida eller en stadgereglerad folkrörelseförening med medlemsmöten bör rimligtvis vara upp till var och en. Internetcommunitys, maillistor och andra interaktiva & ofta ickeformaliserade organisationsformer växer sig allt starkare och det är uppenbart så att initiativtagaren själv har rätt att kontrollera såväl utformning som omfattning om denne så önskar.

Det är också uppenbart så att det finns massor av kompetens att ta tillvara på utanför den traditionella partipolitikens stela ramar.

Men; det är inte så lätt att avfärda Anders Utbults kritik. till skillnad från det redan mytomspunna Liberati (vilka har skrivit på SVT Opinion, här) är det svårt att se att alliansens vänner från början skulle vara ett initativ så fritt som de tycks vilja påskina.

När hemsidan skulle lanseras bjöds det på lanseringsmingel, fika och storbildslansering. Mailavsändaren var PR-byrån Prime. Så här såg mailet ut:

Det kan givetvis vara så att det är kompetenta människor som startat nätverket i goda vänners lag. Det bör även få gå till just så. 

Där alliansens vänner brister är öppenheten och tydlighet med avsändaren; går det att knyta för många PR-människor till ett ”medborgarnätverk” är det klart att både ett och annat frågetecken kommer att uppstå. 

& det är känns sällan särskilt förtroendeingivande.

Madeleine ville absolut ta hand om sin 81-åriga pappa, men insåg snart att hon måste ge upp nästan allt annat i livet. I ”Älskade pappa” följer dokument inifråns Marianne Spanner den nära relationen mellan far och dotter när livet plötsligt ställer helt nya krav. Varför är det så tyst om alla motstridiga känslor som väcks när en gammal förälder behöver hjälp med nästan allt?

Se programmet i SVT2 söndag 30 november, kl 20.00. Och diskutera sedan i vårt forum på SVT Opinion – som alltid i samband med Dokins reportage. Reportern Marianne Spanner kommer att finnas med på forumet en timme efter sändningen, så passa på att ställa frågor!

Mer om våra gamla: Calle Schulman, Aftonbladet, Monica Gunne och förstås SVT Debatt.

Organisationer, myndigheter och företag ska kunna plats och väcka debatt i viktiga ämnen och tåla och ta motargument. Avsändaren ska vara tydlig, liksom spelreglerna. Det är en betald plats, men öppenhet, transparens och autencitet gäller här liksom i övrigt på Newsmill.

Först ut är Svenska kyrkan och ärkebiskop Anders Wejryd, som skriver om klimatkrisen.

Inlägget ramas in med rosa bakgrund och texten ”Arrangerat av: Svenska kyrkan” på förstasidan.

Till Resumé säger PM Nilsson:

Han betonar att de redaktionella förutsättningarna för det hyrda debattutrymmet är samma som  för alla andra inlägg på sajten.

”Modereringen är identisk med allt annat material på sajten. Det måste finnas ett allmänintresse till att börja med”

Det är här någonstans jag inte riktigt får ihop det.

Allmänintresse, men inget Newsmillintresse. Eller? Allmänheten är intresserad, men redaktionen är alltså inte intresserad av att toppa med grejen. Det journalistiska intresset understiger allmänintresset.

Varför ryms inte kyrkans artikel bland de ”vanliga”? Är den så ointressant att de måste betala in sig? Ska organisationer betala för att få sin ointressanta artikel upplyft bland de artiklar som redaktionen bedömt som journalistiskt intressanta?

Newsmill verkar göra ett bra jobb, snabbt som tusan går det och ofta med flera nya grejer varje dag. Jag och många på grannredaktionen Debatt är återkommande läsare.

Men vems är egentligen idén om det betalda utrymmet?

Det är heller inte utan att jag undrar hur det gick till när Wejryd ringde in artikeln. Något sånt här, kanske?

AW: Jo, det var ärkebiskopen här. Jag skulle vilja skriva en artikel hos er inför helgen. Tänkte att det skulle handla om klimatkrisen.

PM: Jaha du. Klimatet. Låter inte helt fräscht. Du får övertyga mig.

AW: Hmm… Med Guds hjälp kan vi klara det!

PM: Du, Anders. Vi har lite fullt just nu. Säg så här. Du betalar 50 000 spänn och så får du ligga med på förstasidan hela veckan. En bit ner, förstås. Det är ju lite andra grejer i luften just nu. Sahlin, sverigedemokraterna, du vet.

AW: Femtitusen! Som hittat! Du har den på mejlen, tjing!

Fortsättning lär följa.

I inlägget tycks Expressens debattredaktör fått för sig att förgående inlägg här skulle handlat om att försvara en ”manlig journalistikon” mot ”en ung tjej”. Vi kan lugna Joel Holm med att förklara att våra genusglasögon är så pass putsade att vi sätter argumentation före kön.

Däremot delar vi inte Joel Holms åsikt att Blondinbellas argumentation är särskilt tung. ”Du passar bättre på cirkus, Janne” är en ganska substanslös kritik – oavsett kön på redigeraren, eh, förlåt, författaren.

Kul i alla fall att det finns delade meningar hos Expressen. Karin Olsson verkar inte heller särskilt övertygad om att Blondinbella har rätt.

SVT.se är Sveriges bästa mediesajt, och näst bäst alla kategorier, deklarerar Internet World. Det är klart de har rätt.

Hela listan finns här.

Inför valdagen analyserade Annie Johansson (c) i en artikel på SVT Opinion att ”Perssoneffekten” skulle fälla McCain. Och nog kan man utgå från att en omfattade trötthet på George W Bush bidrog till motviljan att rösta på åter en republikansk kandidat, trots att denne gjorde sitt bästa för att främja sig från sin partikollega vid knappen.

Bloggosfären är givetvis full av hyllningskörer och glädjens tillrop efter det historiska valet. Några tar tillfället i akt att diskutera om USA lider av ett demokratiskt underskott eller inte. 

Hemmavid hör man allt oftare att JKL-konsulten Persson är saknad. Albys ”homeboy”, som kidsen sa i Halal-TV (som för övrigt diskuteras i kvällens SVT Debatt, SVT1, 22:00). Buffligheten och maktarrogansen har trots allt en dragningskraft – vilken man antingen älskar eller älska att hata. 

Frågan är hur snabbt vi kommer att tröttna på Barack Obama efter att denne gång på gång inspirerat oss med hoppfulla tal om förändring. Och när vi tröttar, kommer vi inte att - motvilligt och utan erkännande – sakna någon att sucka åt?

 [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=cvsS0d41DLE]

(YouTubetips via Ett hjärta rött)

McCain angriper Obama i ett inslag i Rapport. Detta inslag är ordentligt textat, vilket är bra eftersom den amerikanska dialekten inte är så lätt att förstå alla gånger. Sedan kommer ett motsvarande inslag med Obama och det är ej textat. Svårt att förstå innehållet. Programledaren beklagar att textningen kom bort” och fortsätter som om inget hänt med nästa inslag.

Vad är det för sätt? Det är väl bara att köra om inslaget med Obama med textning! Favoriserar ni McCain eller tror ni vi är dumma och ointresserade?”

Det är inte varje dag vi blir beskyllda för att favorisera McCain. Men roligast är kommentaren som får ses som ett förslag på alternativ till ”struliga rapport”.

Tur det finns radio.

Sannerligen är det tur. I radio är det sällan problem med textningen.