I går fastnade jag med stort intresse framför TV8 som visade en gala till förmån för President-elect Barack Obama. Artisteliten och Hollywoodskådisarna fullkomligen stod på kö för att visa sitt stöd till den nyvalde Presidenten, som svärs in på tisdag (17.30 svensk tid). Alltså, två dagar innan det är dags att flytta in på jobbet samlas folkmassor för att önska ett varmt lycka till.

När det kommer till amerikansk politik sägs det ofta, här hemmavid, att det folkliga engagemanget inte är särskilt stort och att det är ett problem med lågt valdetagande. Det sistnämna är nog den del av kritiken som må stämma, hur vi än vrider och vänder på det vågar jag härmed sätta en slant på att nästa svenska regering – oavsett färg - inte kommer att ackompanjeras av ett fullsatt Sergels Torg, där alla från Timbuktu till Mikael Persbrandt slåss om att få vara med att framföra sina lyckönskningar.

Försäkringskassans generaldirektör Curt Malmborg avgår på egen begäran.

Försökte för någon vecka sedan boka Malmborg till en debatt om sjukförsäkringen, just till idag faktiskt. Han kunde inte, blev svaret från presspersonen, dock helt utan motivering. ”Tyvärr, har inte möjlighet att medverka”, löd svaret.

Detta ställer ju saken i ett litet annat ljus, förstås.

Internt missnöje, ska vara en av orsakerna, enligt DN.se. På två år har hela ledningsgruppen bytts ut.

Sjukförsäkringen får vi säkert anledning att ta upp i programmet efter nyår. Då kan tillträdande chefen Adriana Lender räkna med en inbjudan.

I går skrev förre språkröret och mp-profilen Birger Schlaug på SvD:s Brännpunkt om att det är dags att bilda ett nytt pati, i kölvattnet av ett politiskt klimat med allt tätare partisamarbeten.

I dag följer Schlaug upp gårdagen med en debattartikel på SVT Opinion, där Schlaug varnar för att tätare partisamarbeten på båda sidor av blocken banar väg för ett tvåpartisystem. 

Tonen är stundtals hård mot det gamla partiet. Birger Schlaug skriver:

Vi har under flera års tid sett hur Miljöpartiet, steg för steg, monterat ner sådant som upprör socialdemokraterna. Därför förekommer inga försök till opinionsbildning för sänkt arbetstid och avvecklad vapenexport.

Därför förekommer ingen storm mot tillväxt- och konsumtionssamhället. Därför saknas alternativa förklaringsmodeller till den ekonomiska kris vi nu gått in i. Därför stöder man plötsligt att svenska soldater lyder under Natobefäl i Afghanistan.

Miljöpartiets partiledning har arbetat konsekvent för att eliminera den frejdiga ideologiska rågången till övriga partier. Partiet kan därför inte längre sägas vara ett samhällsförändrande parti, utan snarare ett av de partier som är överens om synen på tillväxt, lönearbete och vad som är ”utveckling”

Läs hela artikeln på SVT Opinion.

Den 2:a december skrev Fredrik Segerfeldt, liberal debattör och tidigare projektledare på Timbro,  om att ”biståndsetablissemanget borde be om ursäkt” på SVT Opinion.  

Tesen för Segerfeldts text var att det inte finns något stöd i forskningen för påståendet att bistånd skulle generera ekonomisk tillväxt i mottagarlandet, en premiss som svenskt bistånd vilat på och grundat sitt arbete utifrån. 

Kenneth Hermele, ekonom på Forum Syd, svarade Segerfeldt och menade att bistånd visst ger positiva effekter. Hermele menar också i sin text på SVT Opinion att biståndets effekter på kort sikt inte är det viktigaste, utan på lång sikt.

Nu har debatten flyttats till Anna-Lena Lodenius blogg. Anna-Lena tar vid i ett inlägg rubricerat ”svenskt bistånd är bäst i världen”. I kommentarstråden till detta rasar debatten vidare mellan främst Fredrik Segerfeldt och Anna-Lena Lodenius, men även andra biståndsdebattörer har hittat dit, som Pär Krause, författare till Det svenska biståndsberoendet (Timbro Förlag).

Är du sugen på biståndsdebatt gör du alltså rätt i att spana in Anna-Lena Lodenius blogginlägg och framför allt kommentarstråden.

Så blev de unga tu tre till sist. Vänstern släpptes in i den socialgröna värmen. Lars Ohly kan fira som riksdagens tredje största parti, enligt Demoskops mätning.

Men det var före samarbetet. Som statsvetarprofessor Mikael Gilljam konstaterar: ”När två slår på den tredje skapar det sympati”.

Och visst låter det rimligt. Tidigare tveksamma skyndar till för att hjälpa strykpojken.

Intressantare blir kommande undersökningar. Nu när den mobbade sökt och fått tröst och revansch. Inom socialdemokratin finns gott om tveksamheter inför särskilt mp, men även v. Mobbningseffekten kan mycket väl avta.

Widar Andersson på s-märkta Folkbladet ifrågasätter hela upplägget. ”Jag kan inte se någon vinnare”, lyder rubriken på ledaren:

Hur ska detta kunna bli en framgång? Antingen får vänsterpartiet överge stora delar av sin politik – och varför ska då väljarna bry sig om att rösta på v? Eller så tvingas socialdemokraterna in i konservativa positioner när det gäller skatter och företagande. Och hur kommer sossarnas dominerande mittengruppväljare att reagera på det?

Vänsterpartiets brist på förnyelse, anger Widar Andersson som sin främsta invändning, och sörjer det nu insomnade samarbetet s+mp.

Hos Jonas Morian hittas en sammanställning över s-tidningarnas kommentarer.

På Newsmill skriver Anders Utbult en intressant artikel om att det nystartade nätverket Alliansens vänner inte är gräsrotsarbete, utan astro turfing (i korthet: betalda kompisar vilka syftar att framstå som ideella).

Anders Utbult spaltar upp fyra huvudsakliga skäl till varför så skulle vara fallet. En del är intressanta, en del är lite mer märkliga.

Den första punkten handlar om uppmärksamheten. SvD:s ledarblogg länkade till nätverket samma dag som nätverket startade, vilket enligt artikelförfattaren skulle vara fog för misstänksamhet. Som Sanna Rayman på just SvD konstaterar är det resonemanget lite märkligt - det känns lika naturligt att SvD:s ledarblogg länkar till nätverket som att Anders Utbult själv länkar till sin egen newsmillartikel om platsgräsrötter från samlingsbloggen Alliansfritt Sverige (det verkar faktsikt som att blogginlägget kom först och sedemera blev en artikel).

Anders Utbult menar sedan att det är märkligt att en ”gräsrotsorganisation” saknar möjlighet för medlemmar att interagera, hur snabbt organisationen ”vuxit fram” och att det är tveksamt i bakgrund till att grundarna är PR-konsulter.

Sanna Rayman menar att det inte alls är konstigt att nätverk byggs av de som kan, och att den till synes bristande öppenheten inte alls måste vara ett problem – ”alla måste inte komma till tals hela tiden” – och jämför med det folkpartianstrukna nätverket liberati.

Sanna har i sak rätt. Huruvida man väljer att organisera sitt engagemang via facebook, en hemsida eller en stadgereglerad folkrörelseförening med medlemsmöten bör rimligtvis vara upp till var och en. Internetcommunitys, maillistor och andra interaktiva & ofta ickeformaliserade organisationsformer växer sig allt starkare och det är uppenbart så att initiativtagaren själv har rätt att kontrollera såväl utformning som omfattning om denne så önskar.

Det är också uppenbart så att det finns massor av kompetens att ta tillvara på utanför den traditionella partipolitikens stela ramar.

Men; det är inte så lätt att avfärda Anders Utbults kritik. till skillnad från det redan mytomspunna Liberati (vilka har skrivit på SVT Opinion, här) är det svårt att se att alliansens vänner från början skulle vara ett initativ så fritt som de tycks vilja påskina.

När hemsidan skulle lanseras bjöds det på lanseringsmingel, fika och storbildslansering. Mailavsändaren var PR-byrån Prime. Så här såg mailet ut:

Det kan givetvis vara så att det är kompetenta människor som startat nätverket i goda vänners lag. Det bör även få gå till just så. 

Där alliansens vänner brister är öppenheten och tydlighet med avsändaren; går det att knyta för många PR-människor till ett ”medborgarnätverk” är det klart att både ett och annat frågetecken kommer att uppstå. 

& det är känns sällan särskilt förtroendeingivande.

Det dundrar i Dagens Nyheter. Nya it-lagar kostar hushållen miljarder, skriver DN och TT plockar givetvis upp bollen, vilket leder till att du får betala tusenlappar för FRA-lagen i Expressen.

Själv läser jag artikeln i DN några gånger och blir inte ett uns klokare för det. Siffrorna virvlar förbi och den korta texten avhandlar så många områden att det blir ogreppbart.

Varför ska vi ”hushåll” betala massor av tusenlappar? Och till vad ska pengarna gå? Den spontana reaktionen är att investeringar som företag gör inte omedelbart betalas i form av ett gäng fakturor till kunderna.

DN är i alla fall vänliga nog att upplysa oss om att uppgifterna kommer från en ”ännu inte publicerad rapport från branschorganisationen”. Det vill säga IT&Telekomföretagen, vars förbundsdirektör Anne-Marie Fransson är den som får uttala sig i artikeln.

Rapporten visar sig plötsligt vara publicerad, på branschorganisationens hemsida. Här hittar du den.

Ytterst pedagogiskt uppställt kan vi på sista sidan läsa två tabeller. Där är kostnaderna för varje lagområde specificerade, i ett bästa-scenario och ett värsta-scenario.

FRA-lagen kostar hushållen i bästa fall 22 kronor i engångskostnad och 4 kronor i årlig kostnad. I sämsta fall 67 kronor i engångskostnad och 9 kronor i årskostnad.

Men jag skulle ju få betala tusenlappar för FRA-lagen?

Med den takt som presenteras i rapporten tar det mig exakt 103,6 år att komma upp i den första tusenlappen för FRA-lagen. Etthundratre år! Och då snackar vi worst case scenario.

Allvarligt talat. Oavsett på vilken sida man står i denna milt sagt infekterade fråga så tjänar ingen i längden på att det slarvas med siffrorna.

Var kommer då tusenlapparna (och miljarderna) ifrån? Jo, de härrör framförallt från något som benämns ”Glesbygdsavgift”.

Där snackar vi stora pengar, upp till 2 200 kronor i engångskostnad för hushållen. Vi slipper dock årliga avgifter. Det rör sig om ett EU-direktiv som Post- och telestyrelsen vill införa, som stipulerar att alla hushåll och företag ska garanteras 1-2 Mbit/s ”för funktionell internetaccess”. Läs mer om detta i SOU:n Bredband 2013.

Styvt nio tio miljarder kan det där glesbygdsåtagandet gå loss på, säger IT&Telekomföretagen. Bara för att man ska kunna fildela på kalfjället. Låter som riktig public service, det.

Nåväl, det där var ett sidospår. Nu ska jag återgå till att läsa rapporten, säkert finns det mer godbitar att fördjupa sig i.

Först ut i veckan på Opinion var kd:s Lars Wohlin som i sin debattartikel krävde att alliansen vågar lyfta kärnkraftsfrågan redan inför valet 2010.

”En satsning på säker svensk kärnkraft stärker vår konkurrenskraft och minskar beroendet av utländska fossila energikällor.”

Redan samma dag kom Maud Olofsson (c) med klara besked. Sveriges framtida energiförsörjning vilar på tre ben: Vattenkraft, förnyelsebar energi – och kärnkraft.

Sluta tjafsa om för eller emot, som Olofsson uttryckte det.

Nu får hon medhåll från partikamraten och Stockholmscenterordföranden Per Ankersjö, som skriver:

”Min bedömning är att det finns mer stöd för dagens utspel än många kanske tror.”

Ankersjö ställer sig även positiv till en utbyggnad av kärnkraften, likt det man satsar på i Finland.

Gudmundson på Svenskan kommenterar.

Det ser alltså ut som om alliansen börjar hitta en gemensam energipolitik. Återstår då att se vad oppositionen gör inför valet. Enas kring en slutlig kärnkraftsavveckling – eller kompromissar fram något med miljöpartiet?

Få har väl missat att USA nu - äntligen – har fårt sin första President. Barack Obama svär eden den 20:e januari vilket är traditionen brukligt. En era slutar och en annan tar vid.

Inför valdagen analyserade Annie Johansson (c) i en artikel på SVT Opinion att ”Perssoneffekten” skulle fälla McCain. Och nog kan man utgå från att en omfattade trötthet på George W Bush bidrog till motviljan att rösta på åter en republikansk kandidat, trots att denne gjorde sitt bästa för att främja sig från sin partikollega vid knappen.

Bloggosfären är givetvis full av hyllningskörer och glädjens tillrop efter det historiska valet. Några tar tillfället i akt att diskutera om USA lider av ett demokratiskt underskott eller inte. 

Hemmavid hör man allt oftare att JKL-konsulten Persson är saknad. Albys ”homeboy”, som kidsen sa i Halal-TV (som för övrigt diskuteras i kvällens SVT Debatt, SVT1, 22:00). Buffligheten och maktarrogansen har trots allt en dragningskraft – vilken man antingen älskar eller älska att hata. 

Frågan är hur snabbt vi kommer att tröttna på Barack Obama efter att denne gång på gång inspirerat oss med hoppfulla tal om förändring. Och när vi tröttar, kommer vi inte att - motvilligt och utan erkännande – sakna någon att sucka åt?

 [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=cvsS0d41DLE]

(YouTubetips via Ett hjärta rött)

Det blev som bekant ingen ”dreamticket” med Obama/Hillary i det amerikanska valet. Nu tycks dock Kvällspostens politiska redaktör Peter J Olsson ha funnit en drömbiljett i svensk tappning. Marit Paulsen tycks återigen vilja ta reseväskan till Bryssel och Europaparlamentet. ”Hellre byråkrater än soldater” var Marits tidigare devis kring europapolitiken.

Citatet fungerar alldeles utmärkt för att illustrera skillnaden mot amerikansk politik. En dreamticket på andra sidan atlanten som förespråkar ”mer byråkrater” skulle snabbt förvandlas till en nightmareticket.