I går fastnade jag med stort intresse framför TV8 som visade en gala till förmån för President-elect Barack Obama. Artisteliten och Hollywoodskådisarna fullkomligen stod på kö för att visa sitt stöd till den nyvalde Presidenten, som svärs in på tisdag (17.30 svensk tid). Alltså, två dagar innan det är dags att flytta in på jobbet samlas folkmassor för att önska ett varmt lycka till.

När det kommer till amerikansk politik sägs det ofta, här hemmavid, att det folkliga engagemanget inte är särskilt stort och att det är ett problem med lågt valdetagande. Det sistnämna är nog den del av kritiken som må stämma, hur vi än vrider och vänder på det vågar jag härmed sätta en slant på att nästa svenska regering – oavsett färg - inte kommer att ackompanjeras av ett fullsatt Sergels Torg, där alla från Timbuktu till Mikael Persbrandt slåss om att få vara med att framföra sina lyckönskningar.

I morgon i SVT Debatt kommer debatten om Mona Sahlin gå av stapeln. Kritiseras hon får att hon är kvinna? Eller handlar kritiken om en oro inför det grönröda samarbetet? I studion kommer bland andra Gudrun Schyman och Luciano Astudillo Lotta Gröning att finnas. Som vanligt på tisdagar i SVT2, 20.30.

Inför valdagen analyserade Annie Johansson (c) i en artikel på SVT Opinion att ”Perssoneffekten” skulle fälla McCain. Och nog kan man utgå från att en omfattade trötthet på George W Bush bidrog till motviljan att rösta på åter en republikansk kandidat, trots att denne gjorde sitt bästa för att främja sig från sin partikollega vid knappen.

Bloggosfären är givetvis full av hyllningskörer och glädjens tillrop efter det historiska valet. Några tar tillfället i akt att diskutera om USA lider av ett demokratiskt underskott eller inte. 

Hemmavid hör man allt oftare att JKL-konsulten Persson är saknad. Albys ”homeboy”, som kidsen sa i Halal-TV (som för övrigt diskuteras i kvällens SVT Debatt, SVT1, 22:00). Buffligheten och maktarrogansen har trots allt en dragningskraft – vilken man antingen älskar eller älska att hata. 

Frågan är hur snabbt vi kommer att tröttna på Barack Obama efter att denne gång på gång inspirerat oss med hoppfulla tal om förändring. Och när vi tröttar, kommer vi inte att - motvilligt och utan erkännande – sakna någon att sucka åt?

 [youtube=http://www.youtube.com/watch?v=cvsS0d41DLE]

(YouTubetips via Ett hjärta rött)

Kl 20.30 drar SVT Debatt igång – samma tid som vanligt på tisdagar – i SVT2. Givetvis kommer kvällen att vigas åt det amerikanska valet även här. I studion kommer vi bland andra att se Siwert Öholm, Frida Johansson Metso, Sanna Rayman, Mehmet Kaplan och Fredrik Segerfeldt. Och så klart har vi fler kommenterarer från Magnus Betnér. Missa inte!

Via Helena Sandklef ser jag ett tips för den som redan nu vill värma upp och komma i stämning. Nerve.com rankar de 20 bästa/roligaste kampanjfilmerna. Själv fastnade jag för Wassup 2008 (lång version nedan)!

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ndzWVnD7-vQ]

I Florida, där jag varit de senaste tio dagarna, är kampen hård. Just nu skiljer det bara två procent mellan Barack Obama och John McCain. Ingen vågar förutspå hur valet kommer att gå, speciellt inte efter vad som hände 2000 när Al Gore förlorade delstaten, och därmed USA, med några få hundra röster.

Obama fyllde jättearenor i Florida. Människor stod i timmar i kö för att komma in. Jag var själv på ett valmöte i onsdags på en hockeyarena i Sunrise med 30.000 på läktarna. Stämningen var magisk, jag kan inte komma på ett bättre ord. Obama var briljant, karismatisk, rolig, trovärdig – han var allt som svenska politiker inte brukar vara. Man kunde inte undgå att ryckas med.

Ändå kan McCain, med sina ganska mediokra valmöten som drar ganska lite folk – hälften av vad Bush hade både 2000 och 2004 – mycket väl vinna Florida.

I New York City däremot finns ingen tvekan. Det finns bara en kandidat, och ingen tror på allvar att han kan förlora, även om många är oroliga efter vad som hände i de senaste två valen. McCain är någon man skämtar om, medan Barack Obama är en person som många dyrkar eller avgudar på ett sätt som aldrig tidigare förekommit i ett amerikanskt presidentval. Han har inga fel, han är perfekt.

”Ni låter som om Obama är någon slags Messias”, sade jag till en av mina vänner. ”Men det är han ju”, svarade hon. ”Obama är Messias för oss.”

Hans huvudbudskap i presidentkampanjen är ”Change We Need”, och det är precis vad inte bara svarta och andra minoritetsgrupper utan också liberala New Yorkbor vill höra – trötta på åtta misslyckade år med Bush som president.

”Rösta inte på Obama för att han är svart”, säger även den svarte taxichauffören. ”Att han är svart är inte viktigt. Rösta på honom för att han bäst, den som kan leda det här landet.”

De senaste nationella siffrorna igår kväll visar också att Obama leder över McCain med 10 procent, 51 mot 43. I en annan undersökning leder Obama 49-42 bland troliga väljare.

Hade det varit Sverige hade valet varit klart. Och så kan det vara även här.

Men, ett viktigt men – valet i USA avgörs inte av vem som får mest röster. Al Gore fick fler röster än George W Bush i valet 2000, men det var Bush som vann presidentvalet.
Just nu verkar det som om 286 elektorer går till Obama, och det räcker med 270 för att vinna presidentvalet.  McCain har 157 elektorer. Resten är osäkra.

Klart? Nej, faktiskt inte.

Obamas helt säkra elektorer är bara 227, och vinner McCain mot alla odds Pennsylvania kan allt hända. Sista veckan har Obama förlorat åtta procent i Pennsylvania.

Faktum är att i delstat efter delstat – främst i delstater där det fortfarande väger jämt – har McCain de sista dagarna krympt marginalerna. I den viktiga delstaten Ohio har McCain enligt den senaste opinionsundersökningen tagit ledningen med två procent. Det är extra intressant, eftersom historiskt måste en republikansk kandidat vinna Ohio för att vinna presidentvalet.

I många andra stater – bland dem viktiga Pennsylvania och Florida, liksom i Nevada, Colorado, New Mexico, Montana, North Carolina och Virginia – leder Obama med två till fem procent. I Missouri leder McCain med en procent. Det är i de här staterna valet kan avgöras.

Dessutom: Fortfarande är det nio procent av de amerikanska väljarna som inte bestämt sig definitivt för vem de skall rösta på, och i den gruppen är vita i majoritet. Hur de kommer att rösta är viktigt.

Men ännu viktigare är ändå vilken av presidentkandidaterna som lyckas få ut flest av sina egna väljare att verkligen gå ut och rösta.

Det brukar republikanerna vara bäst på, men i år tyder mycket på att det otroliga engagemanget för Obama har ändrat på detta. Stämmer det vinner Barack Obama i morgon.

Obama har sin valvaka i Chicago, och vinner han kommer att hyllas på ett jättemöte sent i morgon kväll, amerikansk tid. Man räknar med att en miljon människor kommer att sluta upp!

FOTNOT: Siffrorna ovan kommer huvudsakligen från NBC. Andra opinionsundersökningar har delvis andra resultat.

Mats Wångersjö
New York, USA

-Mats Wångersjö är journalist, senast på SVT Debatt. Han har varit USA-korrespondent för GT, KvP, Idag och Expressen i sammanlagt 3,5 år. Bevakat flera presidentval, det första 1988.

Läs också:

http://svtopinion.wordpress.com/2008/10/28/bli-inte-forvanad-om-mccain-vinner/

Mannen på den enkla poolbaren på Sunny Isles Beach i Florida höjde armen med pekfingret rakt ut, sänkte sakta armen och låtsades ta sikte.

Pang.

Han är inte ensam. I intervju efter intervju, speciellt från delstater som West Virginia, Alabama eller Texas, kommer samma fras, på frågan om Obama vinner: ”Somebody will take him out”.

Det är obehagligt, vi känner kyliga vindar från 60-talet med morden på Martin Luther King och bröderna Kennedy. Men det går inte att blunda för att sådana åsikter fortfarande finns i USA idag.

Just nu är det få i USA som tror annat än att Barack Obama kommer att vinna presidentvalet nästa tisdag, att USA kommer att få sin första svarta president.

Flera opinionsundersökningar tyder på att det till och med kan bli en jordskredsseger.

Framförallt har stödet för Obama ökat starkt efter finanskrisen och raset på Wall Street. Människor ser sina pensionsbesparingar krympa, många kan inte längre skicka sina barn till college, något som kostar uppåt 300 000 till 400 000 kronor per år. Och de tror inte efter åtta år med Bush att en republikan är rätt person att fixa ekonomin.

Även jag börjar tro på en demokratisk seger, tvärt emot vad jag varit övertygad om tidigare. Men säker är jag inte. Obama ökar inte längre sin ledning, snarare är trenden den motsatta. I tre av de senaste opinionsundersökningarna, gjorda under perioden 23-26 oktober, leder Obama inte med mer än fem procent. I två andra med bara tre procent. Det ligger inom felmarginalen. Under alla omständigheter krävs det bara två till tre procents förändring i väljarkåren för att McCain skall vara i ledningen.

Det kan bli som för fyra år sedan, när alla journalister var helt övertygade om att demokraten John Kerry skulle vinna, men när vallokalerna stängde stod George W Bush där som segrare. Igen. Alla experter undrade vad som egentligen hände?

Hittills har valet handlat väldigt lite om ras, i vart fall på ytan. Både presidentkandidaterna och kommentatorer har medvetet undvikit frågan. Men de sista dagarna har jag sett en ändring med flera analyser i tidningar och inte minst på nationell tv där man tar upp ”the race card”, debatten som officiellt inte finns.

USA har ändrats de sista årtiondena och massor med vita väljare ser inga problem med att rösta på en svart kandidat. Men ändå svarade 29 procent i går ja på frågan om ras har en betydelse i en undersökning som CNN gjorde.

Vad händer om tre-fyra procent har en annan uppfattning, något som de – eftersom det är politiskt inkorrekt – kanske inte ens vill erkänna i en opinionsundersökning, röstar efter sin övertygelse? Mer behövs faktiskt inte för att vända hela valet.

Ett annat problem är USA:s märkliga valsystem. I Florida, där valschabblet för åtta år sedan gjorde att Al Gore förlorade presidentvalet, har det inte mycket blivit bättre.

Myndigheterna har uppenbarligen inte räknat med att stora delar av den svarta och spansktalande befolkningen nu bestämt sig för att rösta i större antal än någonsin.
I USA kan man rösta två veckor i förväg i speciella vallokaler. Hittills har det inneburit totalt kaos.

Människor har tvingats att vänta i timmar för att få rösta, rekordet är nära sex timmar i kö. Orsaken är för få röstlokaler, och att rösta är så komplicerat att det tar 7-9 minuter för varje person. Dessutom har man dragit ner på antalet timmar vallokalerna är öppna.

På lördag och söndag, de dagar som människor som arbetar har chansen att komma loss, har staten beslutat att bara hålla öppet fyra timmar per dag! Jag besökte själv en vallokal i Miami Beach i söndags när den stängde klockan 17 i söndags. Då ringlade fortfarande kön med väljare runt kvarteret.

Liknande scener utspelas nu i stat efter stat. Valsystemet funkar helt enkelt inte.
Hur många, ofta demokrater eftersom 97 procent av det svarta USA stöder Obama, väljer då att strunta i att rösta? Och – eftersom valet i USA alltid är på en tisdag – hur många kan inte ens ta ledigt från jobbet från att rösta?

Slutsatsen är enkel: Varför skall någon bli förvånad om McCain vinner?

Mats Wångersjö
Florida, USA

-

Mats Wångersjö är journalist, senast på SVT Debatt. Han har varit USA-korrespondent för GT, KvP, Idag och Expressen i sammanlagt 3,5 år. Bevakat flera presidentval, det första 1988 mellan Michael Dukakis, då guvernör i Massachusetts, och George Bush den äldre. Dukakis förlorade efter en historisk negativ campaining.

Obamas plan är inget återtåg från Irak. Han ämnar skicka hem ”stridande” förband och eftersträvar inga ”permanenta” baser i landet, men USA ska, förklarar han, ”lämna efter sig en minimal övervakningsstyrka i regionen för att skydda amerikansk personal och utrustning, fortsätta utbildningen av irakiska säkerhetsstyrkor och utrota al-Qaida”.

Hur stor är denna minimala styrka? Obamas rådgivare Colin Kahl har nämnt siffran 60.000 till 80.000 man.

Utöver dom artiklar som ideligen ramlar in i vår inkorg identifierar vi varje vecka ämnen som vi tycker är intressanta och sen hittar vi någon som är lämplig som skribent. Jag beställde denna artikel av Nyberg efter att jag läst följande två på Znet.

What Will an Obama Presidency Bring?

Players, Not Cheerleaders

Eftersnacket med Johan Norberg och Lars Pålsson Syll blev ett långt samtal om finanskrisen som förhoppningsvis tillför lite kunskap till frågan.  Men på grund av att vårt kära webbpubliceringssystem behagar strejka för tillfället kan jag inte publicera det än, trots att klippet kodats klart. Nattbussen hem går snart.

Den som orkar hålla sig vaken ser debatten mellan Sarah Palin och Joe Biden. I sanning en rysare på förhand. För Palins skull får vi hoppas att hon är lite bättre förberedd än inför denna intervju (inledningen är ur Saturday Night Live, sen kommer ”originalet”.):

Och i redigeringen ikväll: Förre Opinion-skribenten, hockeyspelaren och poeten Tom Malmqvist med ”The Tyranny of Heaviness”. Passar bra så här i mörka tider.

Medan demokrater och republikaner vid samma förhandlingsbord försökte rädda den amerikanska ekonomin passade senatorerna McCain och Obama på att drabba samman i den första Presidentdebatten (som du kan se i sin helhet här).

På SVT Opinion har Eric Sundström, chefredaktör för socialdemokratiska Aktuellt i Politiken, skrivit om demokraternas val av Joe Biden som vice presidentkandidat. Roland Poirier Martinsson från Timbro har skrivit om Sarah Pallin, kandidaten som varit på allas läppar sedan de överraskande beskedet.

Valtempot skruvas upp allt mer desto närmare tisdagen den fjärde november vi kommer, och det kommer med all säkerhet fler intressanta röster i ämnet framöver. Håll utkik!

De amerikanska valrörelserna är alltid både spännande och underhållande. Detta inte minst tack vare en sprudlande politisk satir – en genomslagkraft så stark att det numera anses minst lika viktigt att lyckas i ett framträdande hos Jay Leno eller David Letterman som att argumentera för sin politik i en TV-debatt.

Redan förra valrörelsen var JibJab satirens mästare på nätet & få har väl missat årets upplaga av politisk valkarikatyr.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=adc3MSS5Ydc]

”Utan politisk satir stannar det offentliga samtalet” skrev Aaron Israelson i en expressen-ledare för ett tag sedan. & det ligger mycket i det. FRA-frågan har omgivits av mycket satir, framför allt  på nätet.

I USA är det otvivelaktigt så att den politiska satiren befinner sig på en helt annan nivå än vad vi idag är vana med på hemmaplan. Vi saknar helt den välbehövliga dagliga dos satir som levereras ”over there” av exempelvis John Stuart. 

Sarah Pallins snabbt växande populäritet bekräftades inte minst av att gänget bakom långköraren Saturday Night Live  så snabbt gjorde en klockren imitation/parodi av henne.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=Ral-zByaSU4&feature=related]

Säga vad man vill om Fox News – men att även en nyhetskanal ägnar tid åt att kommentera den politiska satiren ger en tydlig vink om dess signifikans för det politiska samtalet.

Sverige har traditionellt haft mycket politisk satir , som idag nästan helt lyser med sin frånvaro, även om det finns gyllene undantag. Jag hoppas innerligt att fler komiker kikar på Magnus Betnér framöver än Babben Larsson. 

Politisk satir är nödvändigt för att fler än journalister, föreningsmänniskor och andra närmast sörjande ska intressera sig för det offentliga samtalet.

Eller för att tala med SNL; det svenska klimatet skulle behöva ”a litte more cow bell”.