Vi fortsatte snacket efter sändningen, med chefred Jan Helin (Aftonbladet), chefred Aaron Israelson (nyheter24.se), forskare Niklas Långström och Björn Gävert. Apropå nätets roll i namnpubliceringsfrågan, med tanke på de senaste veckornas tillströmning av bloggar som publicerar namn och bild på brottslingar:

”Det här är någonting som flyttar gränserna för svensk offentlighet. Medieföretag har på gott och ont tappat monopolet på offentligheten. Och det här driver namnpubliceringar, det är jag ganska övertygad om.”

Säger alltså Jan Helin, chefredaktör för Aftonbladet.

Se hela inslaget här.

-

Uppdatering: Ser precis att omröstningen på sajten visar att 68 procent av alla som röstat är för namnpublicering av sexbrottslingar. Oväntat? Knappast.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin har varit i hetluften den senaste tiden. Anledningen är den fråga som Helin ställt till sina läsare om huruvida Aftonbladet bör – eller inte bör – publicera namn och bild på sexförbrytare. 

Jan Helin skriver:

-Som vi [aftonbladet, min anm.] berättade i måndags förbjuder svensk sekretesslag myndigheterna att berätta det för dig. Den lagen gäller inte Aftonbladet. Vi är ingen myndighet. Vi kan berätta det vi vet om dessa män.

Detta är onekligen en intressant pressetisk fråga, och en fråga som berör många. Motargumenten mot publicering är att det får integritetskränkande konsekvenser och att det inte alls är säkert att en namn- & bildpublicering förhindrar några brott. En medial dom är dessutom en dom som kommer att förfölja en människa hela sitt liv.

Jag kommer att tänka på den 30:e november 1999. I kölvattnet av mordet på den fackliga aktivisten Björn Söderberg och en bilbomb i nacka bestämde sig chefredaktörerna från aftonbladet, expressen, svenska dagbladet och dagens nyheter att publicera ett och samma reportage. Man ville ta strid mot nazismen, sades det. Ett sextiotal personer med mer eller mindre tydliga kopplingar till antidemokratiska organisationer fick figurera med namn och bild. Det är något av ett undantag i svensk presshistoria.

Om vi lämnar tidens anda och våldsdåd därhän kan man fundera kring varför det skulle vara okej att hänga ut nazister, men inte sexförbrytare? I synnerhet återfallsförbrytare? Om nazisterna utgjorde ett hot mot vissa grupper skulle man kunna resonera att sexförbrytare med återfall i bagaget utgör ett stort, om än slumpmässigt, hot likaså.

Och när börjar allmänintresset egentligen ta över den pressetiska övervägningen om integritet? Nystartade nättabloiden Nyheter24 hamnde i blåsväder då man publicerade namnet på ”artisten som misshandlade sin fru”. I tidens tecken då det är så pass lätt att ta reda på, menar N24:s chefredaktör Aaron Israelson.

Detta kommer att diskuteras med bland andra just Jan Helin och Aaron Israelson i kvällens SVT Debatt med Janne Josefsson. Förutsättningarna för både en intressant och känsloladdad diskussion är goda. Som vanligt i SVT 1, kl 22:00. Missa inte!

Förra veckan recenserade Jan Guillou den mästerliga faktaboken Blackwater – the rise of the worlds most powerful mercenary army som just översatts till svenska.

I en artikel i Ordfront från 2007 beskriver författaren Jeremy Scahill själv vad boken handlar om.

“Sedan USA:s regering förklarade »globalt krig mot terror« har miljarder amerikanska skattedollar gått till »private contractors« – privata företag med regeringskontrakt. Antalet ockupanter i Irak har fördubblats med legosoldater. Bushadministrationen har gett dessa privatmilitärer enorma vinster, och helt unik maktposition. Irakkriget riskerar att bli början på en ny världsordning, där krig är en multinationell affärsidé.”

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=nqM4tKPDlR8&hl=en&fs=1]

Guillous text i Aftonbladet är habil men märklig. Först försöker han framställa det som om han är den första som skriver om frågan vilket är en aning förmätet. Som nyblivne miljöpartisten Karl Palmås påpekade i helgen, efter att vi sett den rätt härliga dramatiseringen av Bitterfittan, har exempelvis Dennis Töllborg länge intresserat sig för hur krigsprivatiseringen gravt försvagar parlamentens kontroll av krig. Själv skrev jag en artikelserie i Expressen om krig som affärsidé från Ghana i somras, där jag framförallt fokuserade på rekryteringen av tredjevärlden-soldater till Irak.
Del 1 – Varför krigar Afrikaner i Irak?
Del 2 – Slavkontrakt

Och i andra svenskar medierna finns också en del läsvärda artiklar.
Fokus – Bakom Blackwater
Fria tidningen – Blackwaters legosoldater rör sig i mörka vatten
Fredstidningen PAX – Från krigshundar till säkerhetsindustri
Realtid.se – Blackwater köper stridsplan

Men det är först i slutet av recensionen som den riktigt crackartade Guillouska analysen kommer.
Man måste läsa kvalificerad amerikansk journalistik i bokform för att få veta något om det som sker. Det där med nätet och bloggare kan ni glömma. Även om jag utgår från att hugade gamla svenska kustjägare och fallskärmsjägare kan finna intressanta anbud på Blackwaters hemsida.

Är det inte märkligt hur besatt gubben är av att påpeka internets ytlighet och infantilism? Extra kul är det ju denna gång då hans pinsamma konstateranden är så flagrant felaktiga. Scahill har fått massor av hjälp från olika bloggare i sin granskning vilket han skriver i boken och påpekade för mig när jag pratade med honom i somras. Bland annat genom RJ Hillhouse.

Scahill skriver:
”En bloggare som undersöker de privata säkerhetsföretagens och säkerhetstjänsternas hemliga värld, kom nyligen över dokument från det statliga Office of the Directorate of National Intelligence (DNI), det samordnande organet för all USA:s säkerhetsverksamhet, som visade att Washington spenderar runt 42 miljarder dollar årligen på privata säkerhetsföretag, en ökning från år 2000, då samma post var 17,54 miljarder. För närvarande innebär det att 70 procent av USA:s säkerhetsbudget går till privata företag.”

Allså. Två syften med denna text.
1. Att säga att Blackwater är en mycket läsvärd bok.
2. Att bevisa att Jan Guillou har fel.

Nu ska jag se om SJ:s trådlösa håller för en tvåtimmarsstreaming av partiledardebatten….