Peter Eriksson tycker inte att det är synd om Lars Ohly. Vänsterpartiet är inte alls mobbade, menar Peter Eriksson. Peter Eriksson berättar att strategin för valsamarbete främst har fokuserat på socialdemokratin, men att den aldrig uteslutit vänsterpartiet.

Eriksson pratar om vikten att förbereda sig inför ett maktskifte. Som exempel tar han upp tängselskatten i Stockholm, där ”man nätt och jämt hann genomföra ett försök trots att man var överens i god tid”.

Peter Eriksson citerar vad Lars Ohly sade till SvD redan i februari i år – ”Vänsterpartiet säger nej till politiska kompromisser och vänsterpartiet säger nej till en gemensam plattform innan valet.” 

Vad det gäller den ekonomiska politiken konstaterar att det finns olika synsätt när det kommer till den ekonomiska politiken. ”Problemet är att vänsterpartiet alltid har mer pengar än alla andra”, säger Peter Eriksson från talarstolen.

På direktchatt med en god vän får jag den retoriska undran: ”men kan han sluta le någon gång?”. Anledningen är ju att Lars Ohly – i varje klipp – alltid ler eller skrattar efter avslutat mening. Ibland till och med under pågående resonemang.

Det korta svaret på undran är: nej, det kan han inte. För en tid sedan utannonserades det att vänsterpartiet minsann ska bli ett gladare parti, och gladast av de alla måste således dess främsta företrädare vara.

Gissningsvis är konceptet med leende socialister signerat av den tidigare ung vänster-ordföranden Jenny Lindahl-Persson, som via en giftermålstripp till Las Vegas och ett kneg på pr-byrån Hill&Knowlton (byrån som ryktas haft ett spel med i lanseringen av Gulf-kriget) tagit ansvaret som informationschef för vänsterpartiet.

Det krävs nog en Marie Söderqvist för att få Ohly att sura till.

Stämningen runt middagsbordet blev på ett ögonblick så kylig att ingen vågade säga ett ord på flera minuter.

Samtalsämnet? Miljöpartiet.

Platsen? Värmländsk landsbygd. Eller vilken svensk bruksort som helst, välj själv.

För som socialdemokraten Katrine Kielos beskrev det i Fokus (41/2008): ”Miljöpartiet är emot allt det där som gör livet värt att leva: bilen, basindustrin, skotern, chartern, jobbet och jakten”.

Åtminstone är det bilden av partiet hos ett oräkneligt antal svenskar. Särskilt på landsbygden.

Jag vet inte hur många gånger jag sett blicken svartna hos såväl värmlänningar som hälsingar när miljöpartiet kommit på tal. Och det har aldrig spelat något roll huruvida det funnits realpolitiskt fog för aversionerna.

Lika mörk i synen blev Lars Ohly när Mona Sahlin offentliggjorde samarbetet med mp och på samma gång tog avstånd från vänsterpartiet. Men maken till smäll på fingrarna får man leta efter. En modig missbedömning, som SvDs Per Gudmundson kallar det.

”Jag uppfattar att det ute i partiet finns en total uppställning bakom vår strategi. Även om det varierar hur bekväm man känner sig med miljöpartiet”, sa Sahlin till DN.

Problemet är bara ytterligheterna i de variationer som Sahlin säger sig uppfatta. Det som varierar är snarare hur obekväm man känner sig, skulle jag påstå.

I Stockholms kommun där miljöpartiet var som starkast (9,33 procent) i riksdagsvalet 2006 var socialdemokraterna som svagast (23,17 procent).

Medan vi i det röda norr hittar mp-fästen som Arvidsjaur (1,71), Pajala (2,10),  Ånge (2,63) och Örnsköldsvik (2,83).

Göran Persson var en buffel, men en lyssnande sådan. Mona Sahlin, däremot, hon ignorerar, skriver Ali Esbati.

Jag inbillar mig att s-trusten i Arvidsjaur idag är precis lika uppretad som de trogna miljöpartisterna på Södermalm. Fast av helt olika anledningar.