Samtliga politiska partier med riksdagsambitioner har med största sannolikhet redan börjat fundera på hur man ska lägga upp strategierna och kavla ut budskapen inför valrörelsen 2010.

För mp och v – som aldrig suttit i regeringsställning – är 2010 inte vilken valrörelse som helst, det är den första reella chansen att få flytta in de oblekta papplådorna på Rosenbad. Först ska den svenska väljarkåren övertygas, under vad vi kan likna vid en flera månader lång anställningsintervju.

Det är därför kanske inte så konstigt att partitopparna rekommenderar medlemskåren att nu snajda till frisyrerna och se över såväl vokabulär som garderob. Tonåringen håller verkligen på att växa upp.

Så blev de unga tu tre till sist. Vänstern släpptes in i den socialgröna värmen. Lars Ohly kan fira som riksdagens tredje största parti, enligt Demoskops mätning.

Men det var före samarbetet. Som statsvetarprofessor Mikael Gilljam konstaterar: ”När två slår på den tredje skapar det sympati”.

Och visst låter det rimligt. Tidigare tveksamma skyndar till för att hjälpa strykpojken.

Intressantare blir kommande undersökningar. Nu när den mobbade sökt och fått tröst och revansch. Inom socialdemokratin finns gott om tveksamheter inför särskilt mp, men även v. Mobbningseffekten kan mycket väl avta.

Widar Andersson på s-märkta Folkbladet ifrågasätter hela upplägget. ”Jag kan inte se någon vinnare”, lyder rubriken på ledaren:

Hur ska detta kunna bli en framgång? Antingen får vänsterpartiet överge stora delar av sin politik – och varför ska då väljarna bry sig om att rösta på v? Eller så tvingas socialdemokraterna in i konservativa positioner när det gäller skatter och företagande. Och hur kommer sossarnas dominerande mittengruppväljare att reagera på det?

Vänsterpartiets brist på förnyelse, anger Widar Andersson som sin främsta invändning, och sörjer det nu insomnade samarbetet s+mp.

Hos Jonas Morian hittas en sammanställning över s-tidningarnas kommentarer.

Miljöpartiets EU-kongress har avslutas och helgen går över i seminariepass och partiets kommun- och landstingsdagar. Under kongressen har man beslutat att slopa utträdeskravet, men partiet har också debatterat och beslutat kring valplattformen inför nästa års EU-parlamentsval.  

Här följer några av besluten i urval och korthet. Miljöpartiet vill att: 

• EU:s totala makt skall minska och att EU ska ägna sig åt betydligt färre saker än idag
• EU:s budget totalt sett ska minska
• EU:s alla institutioner skall införa en offentlighetsprincip och omfattas av meddelarskydd
• Klimatpolitiken ska sträva efter att minska utsläppen av växthusgaser med 80% till 2020
• EU:s transportpolitik inriktas på att modernisera och standardisera järnvägar och sjötransporter
• Kemikaliepolitiken skall skärpas ytterligare
• Partiet ska motverka att gemensamma lagar om signalspaning, trafikdata, bloggregistrering, fildelning och liknade lagar som kan kränka den personliga integriteten skapas
• EU ska höja minimiskatterna på alkohol och tobak
• partiet ska verkar för att EU-länderna kriminalisera sexköpare.
• att EU ska garantera rätten till fri abort
• att könskvotering ska införas på de högre posterna inom EU
• att jämställdhetsanalyser och barnkonsekvensanalyser ska göras innan beslut fattas inom EU-organen, och att Gender Budget införs.

För att knyta an till en lokal angelägenhet (mp:s extrakongress går av stapeln i Göteborg) avslutar Peter Eriksson att han hoppas att volvo har en framtid.

-Helt att den framtiden är hållbar och driven av biogas och förnybar el.

Miljöpartiet söker mandat för en s-mp-regering. En sådan regering kan få till och med större stöd än en regering med vänsterpartiet, säger Peter Eriksson i sitt avslutningstal på miljöpartiets EU-kongress.

Peter Eriksson tycker inte att det är synd om Lars Ohly. Vänsterpartiet är inte alls mobbade, menar Peter Eriksson. Peter Eriksson berättar att strategin för valsamarbete främst har fokuserat på socialdemokratin, men att den aldrig uteslutit vänsterpartiet.

Eriksson pratar om vikten att förbereda sig inför ett maktskifte. Som exempel tar han upp tängselskatten i Stockholm, där ”man nätt och jämt hann genomföra ett försök trots att man var överens i god tid”.

Peter Eriksson citerar vad Lars Ohly sade till SvD redan i februari i år – ”Vänsterpartiet säger nej till politiska kompromisser och vänsterpartiet säger nej till en gemensam plattform innan valet.” 

Vad det gäller den ekonomiska politiken konstaterar att det finns olika synsätt när det kommer till den ekonomiska politiken. ”Problemet är att vänsterpartiet alltid har mer pengar än alla andra”, säger Peter Eriksson från talarstolen.

Miljöpartiets EU-kongress, vars syfte var att klubba igenom den omsvängning i EU-politiken vi skrivit om tidigare, håller just nu på att avslutas. Peter Eriksson, språkrör, avslutningstalar inför en hygglig full föreläsningssal. Efter talet kommer partiets kommun- & landstingsdagar inledas.

Själv väntar jag på att beslutssammanfattningen från gårdagen ska dyka upp i pressrummet, där det verkar finnas ett och annat spännande att finna i protokollen.

Stämningen runt middagsbordet blev på ett ögonblick så kylig att ingen vågade säga ett ord på flera minuter.

Samtalsämnet? Miljöpartiet.

Platsen? Värmländsk landsbygd. Eller vilken svensk bruksort som helst, välj själv.

För som socialdemokraten Katrine Kielos beskrev det i Fokus (41/2008): ”Miljöpartiet är emot allt det där som gör livet värt att leva: bilen, basindustrin, skotern, chartern, jobbet och jakten”.

Åtminstone är det bilden av partiet hos ett oräkneligt antal svenskar. Särskilt på landsbygden.

Jag vet inte hur många gånger jag sett blicken svartna hos såväl värmlänningar som hälsingar när miljöpartiet kommit på tal. Och det har aldrig spelat något roll huruvida det funnits realpolitiskt fog för aversionerna.

Lika mörk i synen blev Lars Ohly när Mona Sahlin offentliggjorde samarbetet med mp och på samma gång tog avstånd från vänsterpartiet. Men maken till smäll på fingrarna får man leta efter. En modig missbedömning, som SvDs Per Gudmundson kallar det.

”Jag uppfattar att det ute i partiet finns en total uppställning bakom vår strategi. Även om det varierar hur bekväm man känner sig med miljöpartiet”, sa Sahlin till DN.

Problemet är bara ytterligheterna i de variationer som Sahlin säger sig uppfatta. Det som varierar är snarare hur obekväm man känner sig, skulle jag påstå.

I Stockholms kommun där miljöpartiet var som starkast (9,33 procent) i riksdagsvalet 2006 var socialdemokraterna som svagast (23,17 procent).

Medan vi i det röda norr hittar mp-fästen som Arvidsjaur (1,71), Pajala (2,10),  Ånge (2,63) och Örnsköldsvik (2,83).

Göran Persson var en buffel, men en lyssnande sådan. Mona Sahlin, däremot, hon ignorerar, skriver Ali Esbati.

Jag inbillar mig att s-trusten i Arvidsjaur idag är precis lika uppretad som de trogna miljöpartisterna på Södermalm. Fast av helt olika anledningar.

Lite av lunchdiskussionen idag gick åt till att avhandla dagens nyhet om att miljöpartiet slopar utträdeskravet. 55,6 av partiets medlemmar som röstade tyckte att partiet skulle slopa kravet på EU-utträde. Nu är det en ”EU-kritisk hållning” som gäller, enligt Wetterstrand.

Anders Wallner skrev för några veckor sedan på sin blogg att mp än idag framstår som tonåring i riksdagen.

”Vi håller oss unga genom att hela tiden utveckla vår politik och ifrågasätta våra tidigare lösningar”, skrev han.

Är mp:s kovändning i EU-frågan att likna vid en föryngring av partiet? Snarare är det väl tvärtom.

Den bångstyriga och upproriska tonåringen har låtit sig kuvas av de vuxna.

Hur tråkigt det än må låta.

Frågan är vad väljarna tycker om det.

Fler reaktioner: Birger Schlaug, Maria Wetterstrand, UNT, Carl Schlyter, Tomas Melin