I september skrev jag om att det svenska offentliga samtalet behöver mer cowbell. Humorn och den politiska satiren är i de närmsate obefintlig här, medan den spelar en stor roll i de amerikanska valrörelserna, och den amerikanska debatten.

Humorn och satiren har en inbjudande funktion; det blir lättare att delta i samtalet och fler kan göra det på olika vilkor. Jag tänker på valåret 2000 (Bush vs Al Gore) då jag tillsammans med en kollega var mitt i den politiska smeten i ett valtempererat New York. Vi har turen att få vara med om en amerikansk presidentvalsrörelse. Hillary Clinton var i färd med att försöka ge sig på att bli en New Yorker & vid samma tidpunkt hade Al Gore bara uppfunnit internet & ännu inte lärt sig Power Point.

Efter ett dagsbesök i City Hall sitter vi i en bil tillsammans med en city counsil member, en störtskön kvinna med jamaicanskt påbrå & hennes hejdukar. Jargongen är skämtsam & mer av Spin City-karaktär än West Wing. Vi förvånas över att vi så snabbt får ta del av politisk humor & sarkasm – skillnaderna mot gråa svenska politiker som sedan barnsben lärt sig att vakta sin tunga är milsvid – & det är svårt att inte bli blixtförälskad i samtalstonen.

- So what do you think about Bush? We europeans get educated, in a early age, that the republicans are just pure evil, frågar vi.
- Well, we wish that american high school kids where as smart as europeans, säger senatorn.

I helgen fick jag ett tips via facebook om den traditionella kandidatsmiddagen hos Alfred E. Smith memorial foundation där presidentkandidaterna roastar sig själva och varandra. Ett härtligt möte laddat med satir, bara veckor från den avgörande valdagen.

Se McCain och därefter Obama. Och, med Sanna Raymans ord, undra: när får vi se svenska partiledare roasta varandra?

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=j82lhqiAF-M]

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=v5SWQJWm6Tg]